De träffades på Centralstationen i Oslo och har valt ett liv tillsammans. De har tre barn, två söner och en dotter, och eftersom Lasse Persson tycker om husdjur har de i långa perioder haft även hundar och katter.

Men vardagen tillbringar Lasse på vägarna, där han arbetar som lastbilschaufför. De senaste tre åren har han kört aska från svenska värmeverk till avfallsstationer i Norge.
– Han kommer på fredag och åker på söndag, berättar Elbjörg och ler.

Hon är inte speciellt besviken över situationen och häller upp kaffe med gott humör. På väggarna i vardagsrummet i Kållered finns familjefotografier, tavlor av segelfartyg och en stor samling troll i varierande storlekar.
– Att vara ensam under veckorna har fungerat bra. Annars hade jag inte stått ut. Jag har vant mig.
De båda har varit tillsammans 43 år.

Lasse var på sjön i 18 år, när barnen var riktigt små. Efter en period på en mekaniskt verkstad, satsade han 1987 på att bli chaufför och har nu 25 år bakom ratten.

De tre barnen har Elbjörg till stor del fostrat själv, även om Lasse var en aktiv pappa under helgerna då han var hemma.
– Jo, erkänner hon, jag har fått ta ett stort ansvar. Det har varit lite upp och ner. Men det har fungerat, som jag sa.
– Just för att jag varit mycket ensam med barnen har jag sagt nej till att bo i hus. Det hade blivit för mycket. Så vi har haft den här lägenheten i 40 år.

Många lastbilschaufförer går igenom skilsmässor. Yrkesgruppen är troligen överrepresenterad i statistiken. Men många chaufförer har en partner som tar stort ansvar för marktjänsten där hemma.
– Det är nog många som är i min situation, säger Elbjörg.

Lasse är tacksam för sin hustrus insats, berättar han på telefon under tiden som vi fikar:
– Jag uppskattar verkligen det hon har gjort. Jag har en stark fru som klarat av att hantera mina jobbresor. Inte många hade klarat det, säger han.

Elbjörg ler på nytt när hon hör sin makes ord:
– Ja, jag är nog stark, säger hon. Men det gäller att ge sig fan på att klara av det. Folk kan vara så bekväma nu för tiden. Det går, om man vill.
När har det varit som jobbigast?
– Visst har det varit jobbigt. Barnen var vilda. Speciellt den äldste som gick igenom mycket. Och förr kunde man inte bara lyfta luren och ringa en mobiltelefon om det var något.

Saknaden kunde bli stor?
– Ja. Det hände ofta att det var en fin sommardag och man tog med sig barnen ut i det gröna och såg andra familjer med båda föräldrarna på plats. Det kändes jobbigt.
Du har aldrig bett Lasse skaffa ett normalt arbete?
– Nej, aldrig. Ur det skulle inget gott komma.

Mellan arbetet på sjön och livet som chaufför gjorde de faktiskt ett försök att leva tillsammans på heltid. Det höll bara två år och fungerade dåligt, minns Lasse:
– Vi var inte vana att gno på varandra hela dagarna, säger han i telefonen.
Elbjörg fyller i med sina minnen, och skrattar:
– Plötsligt trodde Lasse att han kunde vara hemma och bestämma. Det fungerade inte alls!

Dottern Sanna sticker in huvudet i vardagsrummet. Hon har varit ute med familjens tre hundar – och berättar om uppväxten med en pappa som var borta under veckorna:
– Han var hemma på helgerna och det blev en vana. Jag tyckte inte alls det var ett problem. Idag är det rätt så skönt, haha?
– Men när jag fick för mycket pappalängtan satte jag mig i hans garderob och luktade på hans kläder.

Lasse minns samma längtan, från andra hållet:
– Klart man haft hemlängtan, speciellt när barnen var små! Men jag hade ju ett jobb att sköta. Det var som det var.

Själv har Elbjörg arbetat som städerska.
– Men bara på halvtid. Jag ville inte att barnen var ensamma på kvällarna.

Om fyra år går Lasse i pension. Då gör makarna Persson ett andra försök att bryta vardagen och leva tillsammans även måndag till fredag. Men den här gången utan barn, eftersom de är vuxna.
– Jag tror vi köper en husbil och reser runt med den, säger Elbjörg. Jag vill bila ner till solen och värmen.
­

Det händer att hon varit med sin make på resorna, både på sjön och längs avlägsna landsvägar.
– Ibland har jag haft barn med mig, ibland inte, säger hon. Så en husbil vore perfekt. Jag har nog lite tattarblod i mig och älskar att resa.