Sedan dess har det vart mitt mål, min dröm. Och nu sitter jag här, sedan nästan ett år tillbaka, i en rödvit trevånings grisbil, en Volvo FH 480. Drömmen om att köra djurtransport gick i uppfyllelse – och jag älskar jobbet. Det är det roligaste lastbilsjobb jag haft och jag vill inte köra någonting annat!

Jag kör smågrisar och livsvin, alltså flyttar jag djur mellan gårdar. Jag kör med andra ord inga grisar till slakt, men får av någon anledning ofta frågan om jag är ”en elak chaufför som kör till slakt”, varje gång jag berättar för någon vad jag jobbar med. Tyvärr känns det ofta som att jag får lov att försvara mitt yrkesval.

Måste man mot förmodan stanna någonstans med grisar på bilen så får man tänka sig lite för eftersom de kan låta och skrika rätt otäckt om de slåss. Och människor runtomkring kan lätt tro att djuren behandlas illa eller plågas på något sätt. Sedan luktar ju en grisbil inte speciellt gott heller har jag förstått. Själv känner jag inte lukten längre.

Arbetstiderna varierar och dagarna kan många gånger vara väldigt långa. Ibland börjar jag kl 04.00 på morgonen, ibland vid lunch eller sent på eftermiddagen. Ibland kör jag bara ett par timmar, men ibland kan det bli mellan tolv och 15 timmars arbete på en dag. Och ibland kör vi dygnspass med tvåförarsystem.
Men en ”normal” dag börjar jag iallafall runt kl 06.00 på morgonen.

Att lasta upp ett fullt lass söta smågrisar brukar ta någonstans mellan 45 minuter och en och halv till två timmar, lite beroende på gård och förhållanden. Det går in runt 400 smågrisar på bilen lite beroende på hur stora de är.

Vi kör idag inom ett område som sträcker sig från Hudiksvall i norr ner till Ystad med omnejd i söder, samt från Stockholm i öster till Sunne i väster. Så ibland får man sova i lastbilen, vilket är mysigt. Men jag försöker att i största möjliga mån stå på en gård och sova, det känns tryggare så. Även om bilen är tom finns det ju de som har något emot djurtransporter, plus att på gården stör man ingen med eventuell lukt och ljud från bilen.

Det är lite speciellt att köra med levande last eftersom den kan röra sig en hel del även om våningarna i bilen är indelade i flera fack. I början tyckte jag det var jätteläskigt eftersom det kan gunga rätt mycket innan grisarna lägger sig ner. Man har även väldigt hög tyngdpunkt när man kör våningsbil, så tipprisken är ganska stor om man inte tänker på hur och var man kör.

Men tar man det bara lugnt, kör mjukt, planerar sin körning och använder lite sunt förnuft så går det bra. Grisar är ju rätt tacksamma på det viset eftersom de lägger sig ner och sover, till skillnad från till exempel boskap som står upp och kan ramla omkull vid tvära svängar eller inbromsningar.

Att lossa brukar gå ganska snabbt och smidigt med smågrisar. På vissa gårdar är det bara att mota av dem fack för fack, medan andra vill ha in ett bestämt antal åt gången beroende på hur många som ska vara i vardera box inne i stallet.

Att köra livdjur kan bli både lättare eller tyngre beroende på grisarnas humör. De är större och därför lastar man inte lika många djur på bilen, men samtidigt blir det väldigt tungt om en eller flera två-trehundrakilos suggor eller galtar bestämmer sig för att de inte alls vill åka med utan hellre vill kliva av.

Galtar tyckte jag var läskiga i början, antagligen för att den första galten jag skulle lasta ensam blev ”stissig” och attackerade min drivskiva när jag stod med honom på bakgavellyften och började hissa upp oss. Och man hade ju hört att de är bråkiga och argsinta och jag föreställde mig att jag skulle bli attackerad, uppträngd i ett hörn och spetsad av betarna. Men galtarna är numera mina absoluta favoriter och de är i stort de behagligaste djuren att hantera. Visst kan de vara på dåligt humör – eller bli rädda för något. De är stora djur som man ska ha respekt för, men överlag är de långt mer medgörliga än suggorna, tycker jag.

I början är det mycket man ska hålla reda på. Till exempel ska man hinna räkna grisarna, kolla så att de inte är halta, underviktiga, har bråck och så vidare. Man måste hålla koll på antalet grisar i varje fack, komma ihåg att nollställa vågen före lastning. Fjärrkontrollen som styr våningar, bakgavellyft och tak, har ett dussin knappar för olika funktioner att lära sig. Man måste ha koll på temperaturen i skåpet – och med så mycket mekaniska och rörliga delar i skåpet, är det mycket som kan hända om man inte tar det lugnt, håller koll och tänker sig för.

Med tiden lär man sig lite olika knep för att till exempel hinna med att räkna smågrisar som kommer i stora grupper och springer fram och tillbaks. Med tiden blir det nästan svårare att komma ihåg hur många som gått förbi om lastningen går riktigt sakta.

Man lär sig knep för att mota grisarna, stora som små – vilket inte alltid är så enkelt som det kan se ut. Lasten lastar liksom inte sig själv.
Man lär sig, oftast den hårda vägen, att förhindra smitningar och hur man ska underlätta för sig själv när man sedan ska tvätta lastbilen och hur man ska göra det utan att se ut som en dränkt katt efteråt.

Man lär sig att hantera och hänga upp tunga grindar och hur man hanterar djur på nedersta plan med en takhöjd på cirka en meter – utan att få ryggskott eller slå i huvudet alltför ofta. Man lär sig även att beräkna lass för bästa viktfördelning, om man av någon anledning inte ska köra fullt lass. Man vill i möjligaste mån undvika hög tyngdpunkt. Och ibland kan en så enkel sak som att få på sig overallen och stövlarna bli lite av en cirkuskonst när man står på en gårdsplan i träskor med lera upp till fotknölarna, och ska undvika att doppa ärmar, ben eller strumplästen i leran medan man balanserar på ett ben i taget.

Att tvätta lastbilen innebär sällan att åka in till en tvätthall och få utsidan maskinborstad. Visst gör vi det också ibland, men det som tar upp nästan tio timmars arbetstid varje vecka är att skotta ut ett par hundra kilo spån och gödsel och sedan tvätta insidan av lastbilen. Det blir många blöta timmar i tvätthallen med vattenslang, tvättmedel och skurborste.

På vintern är det mycket som blir annorlunda. Bara att skotta ur spån och gödsel blir ett gissel i sig när det frusit fast längs kanterna och i hörnen. Man får då ibland hacka med spett för att få loss det. Står bilen sedan ute över natten, nytvättad i minusgrader är det mycket som kan frysa fast om man inte smörjer noga. Det kan även vara lite halvknepigt att klä sig bra på vintern, för på vissa ställen kan man få stå och vänta länge på grisarna, för att sedan ”jaga” dem så att man blir alldeles svettig.

Sedan är det lite speciellt att köra på vinterväglag och en del gårdar ligger ju långt ute på landet utefter små slingriga, igensnöade vägar som smälter ihop med igensnöade diken. Då får man hoppas på att djuren håller sig lugna. Men allt som oftast är bönderna iallafall duktiga på att snöröja, så det brukar inte vara några problem.

Jag har aldrig stött på några otrevligheter på gårdarna jag besökt. Bönderna blir tvärtom ofta glatt överraskade när det kommer en kvinnlig chaufför och jag har fått mycket beröm för mitt sätt att hantera djuren, min körning och mitt bemötande. Den enda som någonsin ifrågasatt om jag verkligen klarar av jobbet var faktiskt en kvinna.

Visst kan det vara tungt. Vissa dagar behöver man inte gå till gymmet efteråt. Men för mig är det otroligt givande att få vara nära djuren varje dag, se smågrisarna skutta så öronen fladdrar eller bli nosad på av deras mjuka, nyfikna tryne.

För att köra djurtransport måste man gå en särskild kurs för att bli ”certifierad” av TYA.