Egentligen hade jag väl tröttnat på sjömanslivet, men då jag fick en förfrågan i somras om jag kunde vicka en två-tre veckor som kockmatros tvekade jag inte. Det vikariatet genererade i fast anställning tämligen omgående, och jag är överlycklig som tackade JA och har ett så knasigt jobb idag. Knasigt i mina ögon för att det inte liknar något annat sjömansjobb jag gjort. Jag jobbar som kock men är mönstrad som matros. Jag har alltså behörighet sedan tidigare. Det innebär alltså att även kocken måste ha en behörighet och kunna rycka in som vaktgående, hjälpa till vid förtöjningar, förhalning med mera. Detta för att vi seglar med minimibesättning.

Till min stora lycka har vi alltid en elev med oss. När den ena mönstrar av, mönstrar den andra på, så på så vis är vi alltid sex man ombord. I vissa fall sju eftersom min dotter också kommer och går som elev närhelst hon kan. Och det måste jag säga: att glädjen att få segla med sin dotter är enorm. Vi synkar så otroligt bra ihop och har fått en helt annan kontakt med varandra. Dessutom jobbar hon i maskin och ute på däck, och jag håller mig mestadels i byssan. Men hon imponerar stort på mig med sitt kunnande och sin iver att lära sig allting. Jag måste också tala om att det är en väldigt ovanlig kombination med mor och dotter på samma båt, speciellt som vi går som matros och maskinelev. Fäder och söner har existerat ihop sedan kristendomens begynnelse men mödrar och döttrar har sällan förekommit tillsammans yrkesverksamt på ett fartyg.

Egentligen är det min dotters ”fel” att jag jobbar här. Alltså, jag hade ju gått iland och hade ingen som helst tanke på att segla igen. Been there done that, som det så populärt uttrycks idag. Men någon liten jävul satt på min arbetslösa axel och viskade i örat: ”fråga om det finns kockjobb till dig”. Som sagt jag bad Trixi fråga min gamla lastbilskollega Göran som var kock om han trodde att det kunde finnas jobb till mig. Han ringde mig omgående och frågade om jag kunde ta halva hans törn från och med midsommar eventuellt lite före, och innan jag ens lyssnat klart på vad han sa hade jag tackat ja.
Göran och jag var kollegor när vi körde nere på öst, men jag hade inte varken träffat eller pratat med honom de senaste tjugo åren, så nog är världen liten alltid.
Som sagt, en vecka efter att jag knallat ombord sade Göran upp sej. Han hade ändå en hel massa andra hyss för sej så jag tackade gladeligen JA på frågan om jag ville fortsätta jobba ombord. Helt plötsligt blev jag alltså kock. Och matros igen. Hur är det man säger? Life is awesome!
Det var en som frågade mig hur jag fördrev dagarna när jag inte lagade mat. Vadå fördriva dagarna? Herregud, jag är glad om jag hinner få min rättmätiga skönhetssömn, hehe.

Så här kan en dag på Sternö se ut

Klockan ringer 05.45. Nere i byssan 06.10. Har det varit nattlossning/lastning finns det lite disk att få undan. Sedan plockar jag fram och förbereder så mycket jag kan av det mesta, eller så blir jag sittandes med någon som är uppe över en kopp kaffe. D e t straffar sig alltid i efterhand, hehe.
07.30 står frukosten framme och bordet är dukat.

När frukosten är över blir det diskning för hand, för någon maskin har ännu inte hittat dit. Är det gott om tid förbereder jag så mycket jag kan även för nästa dag, eller så gör jag lite smarrigt till trekaffet.
När tiokaffet är förberett hämtar jag dammsugaren och dammsuger alla lejdare och gångar från bryggan och neråt. Minst en gång i veckan vaskar jag ner alla skotten och grovrengör dusch och toa. Tack och lov kan mina gubbar bädda sina egna kojer och städa sina hytter så det slipper jag.

Är vi under lastning/lossning kan det hända att jag får rycka ut på en halning. Dvs båten halas akter/bakåt eller föröver utan att maskinerna startas. Man bara helt enkelt slackar och tar hem på trossarna. Detta kan alltså hända vilken tid som helst på dygnet.
Ibland får jag springa ner i maskin och kvittera ett larm eftersom båten är så finurligt byggd att maskinnedgången sker från byssan. Helt oacceptabelt enligt alla regler och normer, men nu råkar det vara så. Alltså: Gilla läget.
Ja så är det ju lunch klockan 12. Jag har ju inget restaurangkök att jobba i, det är mer som i ett vanligt hem. Det gäller att planera. Den stackare som inte kommer och äter när vällingklockan ringer får antingen äta kallt eller vara utan mat. Vi är så få ombord och har inget vaktsystem, så den som inte passar tiden får helt enkelt skylla sig själv.

Naturligtvis händer det ju att vi får en ankomst eller avgång mitt i maten och då anpassar jag ju måltiderna efter det.
Dagens höjdpunkt i bästa fall är ju efter lunchen. Ligger vi ute i sjön och inget speciellt har hänt, så kan jag ha fått undan lunchen med disk och hela faderittan till klockan 13, och då har jag ett par timmars ledighet all by my self fram till det att trekaffet ska sättas på.
Ja efter kaffet, om det nu hinns med beroende på hur det går där ute på däck, så är det bara att sätta igång med middagen som när jag jobbar intages klockan 17. Det var lite si och så med tiderna innan. 16.30 i land, 17.30 till sjöss. Jag tycker det är bättre att ha en fast tid, det blir ändå ofta att de turas om att äta när de kan.

Efter att jag plockat undan middagsresterna, diskat, plockat in porslinet i skåpen, sopat och vaskat durkarna, så brukar klockan ha skuttat iväg fram mot 19.30-20 nånstans. Är det varsling om oväder gäller det att stuva undan allt som är löst och sjösäkra allting.
Efter som en båt är i ständig rörelse oavsett om vi ligger förtöjda eller ej, så bjuds det ständigt på små överraskningar av olika slag. Alltifrån små översvämningar p g a av stopp i något rör till falska brandlarm. Det värsta som finns förutom en hård storm där man får ligga och hålla i sej för att inte kastas ur kojen, är att vakna till brandlarm mitt i natten. Peppar, peppar har de hittills alltid bara varit falska. Nattetid. Men det är sådant man måste räkna med om man vill jobba till sjöss. Och även att veta exakt vad man skall göra om det till äventyrs händer något på riktigt när man drömmer som sötast.

”Min” lilla båt, M/V Sternö är en coaster, och så kallad självlossande spannmålsbåt. M/V och M/S är egentligen samma. Motorvessel eller motorship, men av någon outgrundlig anledning anses mv vara mer internationellt. M/T däremot står för motortanker. Hon är en av 10 – 11 stycken som finns kvar i Sverige. Hon är på 1300 dw (dödviktston). Hon får alltså lasta 1300 ton. Men inte ovanligt med överlass på 2-300 ton.
Sternö är en gammal dam som byggdes i Appingdam i Holland 1970. Hon är 75 meter lång och 11 meter bred. Hon är den minsta båt jag varit på, men så otroligt charmig och trivsam. Vi går längs med kusten i Sverige och Danmark med en och annan avstickare till Polen och baltländerna på andra sidan Östersjön. På de flesta ställen där vi lägger till brukar vi ligga på promenadavstånd från stadens centrum. Det är därmed aldrig några problem om man behöver handla något eller bara gå i land och strosa för sakens skull. Jag ser inte detta som något betungande arbete, mer som coastcruising med bra betalt. Life really is awesome!