När man äntligen har fått sitt körkort och står på egna ben är det lätt att känna sej som ensammast i hela världen. Helt plötsligt har man ingen att luta sej emot och man måste fatta egna beslut. Och samtidigt vill man inte visa sej osäker utåt och då drar man istället på sej en mask som visar en stor, stark och tuff tjej som är världsmästare inom sitt område. Det vet jag av egen erfarenhet. Det kom aldrig någon och erbjöd sej frivilligt att stänga ett kapell då det blåste halv storm ute. Ingen erbjöd sej att hjälpa till med att baxa i pallen som vägde ett ton. Ingen erbjöd sej att stå och vinka vid en höger backning på en trång terminal, och inte fasen gick jag heller ut och bad om hjälp. Ibland var jag så arg så tårarna sprutade och tyckte att det bara fanns idioter runt omkring mej. Överallt. Och det värsta som kunde hända var då det stod ett gäng unga killar och bara glodde och flinade. Det hade de inte gjort om de varit tankeläsare kan jag lova.
Efter ett par års skytteltrafik på Norge som verkligen var en bra skola att börja i med färskt körkort, så hägrade utlandet. Jag ville åxå köra långt och länge. Så blev det. Min första resa till Portugal var lite chockartad. För till skillnad från att köra hemma där man alltid tävlade mot klockan och fick göra alla upphämtningar och utkörningar själv, lasta och lossa på terminalerna, knappt hann äta eller gå på toaletten, och sedan vara glad om man fick något så när med nattsömn, så blev det en enorm kulturkrock. Helt plötsligt fick man inte göra något själv, mer än att backa till och möjligen öppna dörrar eller kapell. Karlarna ryckte grejer ur nävarna och visade klart och tydligt att man inte var önskvärd. När det gick upp för mej att det gällde för oss alla, oavsett kön, var det lättare att acceptera. Sedan var allt en enda lång väntan. Man var trött av allt sovande. Fast med tiden lärde man sej uppskatta det åxå. Jag frossade i böcker och korsord som aldrig förr.
När jag sedan började köra på östsidan blev jag mer eller mindre behandlad som en prinsessa av av alla utom mina svenska kollegor. Dom behandlade mej rätt och slätt som en jämbördig yrkesman och det var aldrig något tjafs. Alla hjälptes åt vid behov. Fast de hade förstås lite svårt för att en tullare vid någon gräns kom och hämtade mej vid hand långt bak i en kö och lät mej gå före alla andra, eller på något annat sätt gav mej fördelar. (det hände ofta vid de gränser man körde genom jämt) Jag tyckte själv det var enormt pinsamt i början, men sedan sa ”Magnum”: Cathie du får bjuda dom på det, det förgyller deras tillvaro. Och då kändes det bättre. På den tiden, slutet på 80 början på 90, var vi nog inte mer än 5-6 tjejer totalt som körde där nere. Två svenskor, två danskor och två tyskor. Där kunde man snacka om Queens of the roads.
Jag råkade surfa in mej på Åkeriföreningens gästboksida eller chatt eller vad ni vill kalla det. Gissa om jag blev häpen när jag läste vad som skrevs. Vilken kvinnofientlighet! Nu är gubbarna byxis må ni tro. Speciellt två stycken som inte tyckte att kvinnor hade något överhuvudtaget att tillföra åkeribranchen. Vad kan en kvinna som inte en man kan och blablabla… Sedan var det några som tyckte precis tvärtom, och då blev de ju genast nergraderade på rangskalan. Ja vad säger man om sådant då? Min första tanke var att det nog bara var för att ”retas” lite som dom skrev så. Eller åxå är dom verkligen skitskraja för oss duktiga tjejer/kvinnor som kan vårt jobb. En åkare skrev att han hade bättre erfarenhet av kvinnliga chaffisar, och jag vet många som gärna skulle ha fler än en kvinnlig anställd.
Så här kommer mitt svar på frågan om vad ”kärringar förväntas tillföra som vi i branschen inte redan kan” . Svaret är givet: ALLT. Vi är trevliga vilket uppskattas av kunderna, vi håller oss snygga och fräscha vilket åxå uppskattas av kunder och även kollegor. Vi kör mjukare och därmed billigare. Vi har simultankapacitet det vill säga vi kan använda både hjärna och hjärta när vi sitter bakom ratten. Vi tjafsar inte om bagateller och hänger inte upp oss på skitsaker som att en man på något sätt skulle kunna tillföra branschen mer än en kvinna. Bara tanken är ju absurd.
Med dessa ord vill jag peppa alla ni härliga, häftiga vägdrottningar som far runt på rikets alla vägar. Gör Sverige till ett Drottningrike för den tunga trafiken.
Festina lente,
Casthie
