Tanken är inte att skapa en ”klubb” för att på så sätt göra kvinnorna till ufon eller på något sätt ”märkvärdiga”. Vi vill bara renodla de debatter som förs och presentera dem ur ett kvinnligt perspektiv.
För ett tiotal år sedan höjde de flesta på ögonbrynen när man såg en tjej som körde lastbil. Att tjejerna har tagit plats bakom ratten är i dag inget som längre förvånar. Faktum är att antalet tjejer som kör lastbil ständigt ökar.
Blåbäret Göran
Jag måste bara i sammanhanget få ta tillfället i akt och berätta om något som hände mig i mitten av 80-talet, då jag var ”nybakad” yrkeschaufför. Det hela utspelade sig vid bageriet Pågens lastbryggor i Malmö.
Hur det ser ut vid dessa bryggor idag – om de ens finns kvar – känner jag inte till. Men då, för cirka 20 år sedan, var det trångt och besvärligt att backa till lastplatsen. Från en ganska smal gata skulle man backa i 90 graders vinkel runt ett hörn på byggnaden, ned för en backe och mot portarna. Hade man otur så var det många andra långtradare på plats och hörnet som man skulle backa runt gjorde att sikten i princip var obefintlig.
Min dåliga rutin av att backa med släp gjorde ju inte heller saken bättre. Jag körde dessutom ett Norge-ekipage bestående av en treaxlad bil med tvåaxlad släp. Inte det allra lättaste för ett blåbär att manövrera, med andra ord.
Tjejen på Pågens
Den här dagen när jag skulle lasta på Pågens fanns endast en ledig lastbrygga, den närmast runt hörnet. Jag försökta att ta mig runt ett antal gånger men insåg snart att jag behövde assistans. Turligt nog stod ett exakt likadant ekipage snyggt parkerat i porten bredvid och jag susade snabbt uppför trappen in till utlastningen för att söka efter chauffören. Innanför dörren möttes jag av en tjej i overall och med andan i halsen frågade jag henne om hon visste ”var killen med bilen intill” befann sig.
Det är jag som är ”killen” svarade hon utan att använda en enda skrattmuskel.
Oj, minns jag att jag hann tänka. Strax därpå hörde jag mig själv ställa frågan till tjejen i overall, om hon möjligtvis kunde hjälpa mig att backa till min bil.
Sagt och gjort. Hon klev med en invand rörelse raskt upp i min bil och snart såg jag mitt ekipage röra sig bakåt. Släpet gick som på räls och inom 15 sekunder stod mitt ekipage snyggt uppställt vid lastbryggan, motorn var avstängd och jag stod gapande med bilnycklarna i handen.
Fördomsfullt
”Jag låste dörren”, sa hon innan hon åter försvann in i utlastningshallen genom den rostiga plåtdörren, som strax därpå slog igen med en rejäl smäll.
Jag rättade till min overall och pep sedan snabbt efter henne. Jag ville ju naturligtvis tacka för hjälpen. Jag framförde mitt tack men i stället för ett ”varsågod” sa hon: ”det är jag som ska tacka dig”.
Varför, undrade jag?
”Jag har kört lastbil i ganska många år men du är den förste killen som någonsin frågat mig om hjälp med att backa med bil och släp”, svarade hon.
Många gånger efteråt har jag ställt mig undrande till om jag verkligen hade frågat henne om jag känt till att det var hon som var chauffören av det identiska ekipaget. Hmmm…
Vad jag däremot vet, är att jag idag inte hade dragit mig en sekund för att fråga…
Jag vet – ni tycker att jag var mer än lovligt fördomsfull, men det bjuder jag på. Idag är jag inte det. Och huvudsaken är väl att man lär av livet, eller hur?
Göran Rosengren
Chefredaktör
Tidningen Proffs
