En sådan här vinter har vi inte haft sedan mitten på 1800-talet fick jag höra häromdagen. Åh vilken lättnad jag kände då. Jag menar vad är oddsen att nästa vinter och nästa och nästa blir likadana då? Obefintliga.
Fast å andra sidan: väder och kärringar kan inget rå över, det är bara att gilla läget och göra det bästa av det. Jag gör det allra bästa – jag stannar hemma. Frivillig arbetslöshet. Och jag har inte ens a-kassa så jag vill inte höra något gnäll om att jag ”parasiterar på samhället”. Nej jag fick helt enkelt min beskärda del av vinterkörning för flera år sedan, och då var trafiken inte tillnärmelsevis så tuff och ”okontrollerad” som den är idag.

Blir matt
Bara tanken på att ge mig ut och ”knô” i snön och brottas med fastfrusna kopplingar, stelfrusna slangar och andra doningar gör mig fullkomligt matt. Jag har ändå mer än fullt upp med hästkrafterna hemma på gården, de går minsann inte på sparlåga, vilket man faktiskt kan önska ibland.
Här ska jag berätta om en av mina helvetes snöresor för en himla massa år sedan, men som idag kan få mej att tycka att Ice Road Truckers kör runt i en leklåda.

Once upon a time?
Jag hade kört upp för västra sidan av fastlandet där jag lossat på två ställen, Agrinion och Árta. Jag skulle sedan vidare till Euzoni, gränsen norr om Thessaloniki, sedan till Rumänien och lasta hem. Jag hade aldrig kört på den sidan innan och kände därför inte till vägarna. Jag tittade i kartboken och försökte memorera vad kollegorna sagt. Jag valde att köra upp till Ioannina och därifrån ta av över Katara-passet ner mot Trikala. Om jag hade vetat vad som väntade, hade jag nog väntat till nästa dag, eller kört ner mot Aten igen.

Dimman kopplar greppet
Det var sista veckan i november. Kylan och blåsten tilltog snabbt däruppe i de höga bergen. Det var alltså första gången jag körde här och ingen hade berättat om vägen för mig. Katara-passet brukade stängas då vädret blev alltför dåligt. Med jämna mellanrum utefter vägen kunde jag läsa skyltar där det stod ”Katara open”. Jag tänkte inte alls på innebörden av det förrän det började snöa. Vägen gick stadigt uppför och började slingra sig mer och mer. Mörkret tilltog snabbt och dimman började bli riktigt otäck. Vid ett par tillfällen var jag tvungen att gå ut och titta hur vägen gick. Fyfasen vad kusligt det var. Ingenstans kunde man vända heller. När jag nådde passets högsta punkt lättade dimman men istället började snön yra. Vinden tjöt runt bilen och ruskade tag i trailern. Helt plötsligt stod det ”closed” på skyltarna och jag mötte en plogbil. Det var bara att bita ihop och fortsätta. Det fanns ingenstans att ta vägen mer än att fortsätta framåt.

Tradare av vägen
Förbannade, förbannade grekjävlar som inte förvarnat mig någonstans. Händerna var så svettiga att jag fick sitta och torka dem av på byxbenen. Så nervös var jag.
Efter att ha rundat en bergsvägg började det gå neråt. Så befann jag mig då mitt inne i själva passet. Vinden höll mitt ekipage i ett gungande grepp. Till min stora skräck och fasa ser jag en stor lastbil och två mindre ligga kullvräkta i snön på båda sidor om vägen. Den ena hade lyset på som pekade snett uppåt den svarta himlen. Å vad jag var glad för min tunga skåptrailer som vägde tolv ton tom.

Glad åt mörkret
Sakta, sakta kröp jag neråt på lägsta växeln. Livrädd för att det skulle vara glashalt. Hjärtat bankade och slog och jag mådde illa. Idag är jag glad över att det var så mörkt. För den färden på de smala slingriga vägarna med de smala broarna över brådstörtande raviner som jag kunde ana, hade jag inte vågat köra över i dagsljus (jag fick svindel då jag körde längs med fjordarna i Norge). Hade jag haft fullt lass vet jag inte ens om de hade burit?
Jag kan inte minnas om det var åtta eller tretton mil till Trikala. Det tog mig i alla fall sex timmar att ta mig över till andra sidan.

Dörren slog
När det bara var en mil kvar till Trikala såg jag en stor restaurang på höger sida. Den hade en jätteparkering och jag såg att det stod en engelsk semitrailer där. Lättad och fullkomligt utmattad körde jag in där halv två på natten. Tiden vet jag exakt, för en gång i halvtimmen fram till klockan fyra, vaknade jag av att den andra bilens dörr öppnades och stängdes. Två gånger kikade jag ut mellan gardinerna och såg då att engelsmannens dörr stod öppen med fördragna gardiner och lyset tänt. Jag var övertygad om att han konsumerat en hel del öl, och var ute och pissade.

Hytten var tom
Slutligen somnade jag in ordentligt och vaknade vid halv sju på morgonen. Vädret var fortfarande grått och ruggigt. När jag klev ur bilen fick jag se att engelsmannens bildörr fortfarande stod öppen med gardinerna för. Då blev jag riktigt nyfiken och gick dit. Men det fanns ingen i hytten och inte heller i närheten. Allt var tomt, öde och vindpinat. Restaurangen såg inte ut att vara i bruk. Allt var så konstigt och kändes med ens väldigt kusligt. Jag kunde inte komma iväg fort nog.

Ingen visste något
Sedan dess har jag aldrig kunnat sluta fundera över vad som hade hänt. Hade han blivit mördad, eller rånad och utslängd någonstans? Jag frågade även så gott som varenda engelsman om de visste något eller kände till en kollega som hade ”en sådan bil och trailer”, men ingen visste någonting.
Detta hände i november -91. Bilden på Katara-passet är tagen fyra månader senare.