Från bananskal till permanent yrke!

Jag halkade in i det här yrket på ?bananskal? kan man väl säga. Har väl aldrig haft något egentligt intresse av att köra lastbil ? förutom att jag älskar att köra bil. Näe, det var jänkebilar jag gillade och vissa sorters motorcyklar. Alltså, jag började med att vara den ständiga chaffisen åt mina raggar kompisar. Detta eftersom jag inte dricker alkoholhaltiga drycker ? alls!Jag jobbade som växeltelefonist på deltid men ville ha heltidsjobb ? att äga och köra jänkare kostar ju en del ? och fick se en annons i GP att Spårvägen sökte busschaufförer och att man fick utbildningen betald plus hade betalt under utbildningstiden. För att vara på den ?säkra? sidan tog jag tjänstledigt under utbildningen.

Bussförarutbildning

Det tog åtta veckor att utbilda sig till busschaufför med allt vad det innebär. För där handlar det ju inte bara om körningen utan om att ha hand om passagerare, växelkassa och tidtabell. Jag började jobba i december, alldeles före jul 1987. Det jobbade en del kvinnor där redan, så det var ju ingen sensation direkt med en tjej som körde buss.

Men efter ett par år tog stressen kål på mig. Jag sa upp mig för att försöka bli grafiker! Det har jag ju fortfarande inte lyckats bli och mitt ex tyckte att jag kunde ju testa att köra lastbil istället. C-kortet hade jag ju redan och jag gillade ju att köra, så varför inte.
Han körde då för Kurt Jonssons Åkeri och jag fick åka med honom och köra lite. Det blev till att ta CE-kortet genom Arbetsförmedlingens försorg, plus att jag fick ADR och ADR-Tank kort också.

Det var en kul utbildning, men jag upptäckte när jag var inne på näst sista veckan att jag var gravid. Så något jobb direkt efter utbildningen blev ju inte aktuellt. Jag hade ett jobb som städare då, på en skola, så jag födde min andra dotter och när hon var fem månader så tyckte jag att jag ville jobba. Exet gick med på att vara pappaledig och jag fick ett deltidsjobb som lastbilschaufför på Kurt Jonssons Åkeri.

Volvokörningar

Det blev till att köra en Volvo FL7:a med kapell ute på Volvo – Torslanda – Angered – Lundby samt Exportgatan med Volvodelar. Och reaktionerna på alla jag mötte i början var riktigt kul. Många tyckte det var jättekul med en tjej som körde. Andra gjorde stora ögon och ifrågasatte att en tjej satt i en stor lastbil och drog tunga pallar varje dag.

Nattkörningar

Min lilla tös växte och började hos dagmamma när hon var 11 månader. Så då tyckte jag att jag ville jobba fler timmar. Det blev till att köra post på nätterna med dragbil och trailer. Vilket var väldigt svårt i början, mörka nätter, trångt att backa in trailern och en trött FL10:a att köra. Men jag hade ändå roligt och lärde mig väldigt mycket.
En natt blev jag förföljd av en Mercedes och vågade inte stanna. Det var mellan Borås och Kroksjön, där jag skulle skifta trailer med en mötande lastbil. Mercedesen följde efter mig ända in i parkeringsfickan vid Kroksjön och jag låste dörrarna och vågade inte gå ur bilen, trots att jag var rejält kissnödig och dessutom måste ställa av trailern. Väntade på mitt möte. När han kom så ställde jag av trailern. Personerna i Mercan satt kvar i bilen fortfarande. Vad dem väntade på vet jag inte än idag. Men när mitt möte hade kopplat trailern jag hade med mig och jag åkt över till andra sidan och kopplat trailern han hade med sig, så åkte Mercan och jag andades ut. Körde tillbaka till Göteborg lite lugnare till sinnes.

Åter på skolbänken

Jag stannade på Kurt Jonsson i fyra år och sedan började jag en utbildning på KomVux för att försöka bli grafiker – igen. Studerade i tre år och hade under tiden tjänstledigt från chaufförsjobbet.
Fortsatte att köra post på nätterna under sommarmånaderna. Då träffade jag min nuvarande man. Han körde också post på nätterna plus att han hjälpte mig när jag fick problem för han hade hand om jouren på nätterna. Bland annat när jag körde i diket efter att ha fått in en geting i hytten och med en motor som läckte vatten och kokade!

Trött på att köra lastbil

Sista året jag jobbade hos Kurt Jonsson så ville jag inte vara kvar på det åkeriet längre. Ville över huvud taget inte köra lastbil och försökte få ett jobb inom det jag utbildat mig till. Det konstiga var reaktionen hos de arbetsgivarna jag sökte jobb hos när de hörde att jag jobbat som lastbilschaufför. Dem blev aviga och tyckte att jag inte platsade och hade för lite erfarenhet etc. Som om det faktum att jag kört lastbil gjorde mig fullständigt okvalificerad för att skriva texter eller sätta sidor i tidningar! Det gjorde mig arg.

Livsförändringar

När mitt första år på media-utbildningen nästan var klar så klagade mitt ex konstant på att jag pluggade jämt. Trots en överenskommelse att jag skulle satsa på skolan. Själv satt han vid sin dator och spelade hela tiden han var ledig. Det blev en jobbig skilsmässa och jag flyttade till en egen lägenhet. Delad vårdnad om döttrarna blev det också. Jag hade ju också blivit kär i min nuvarande man för att han var omtänksam och fanns där för mig. När skilsmässan officiellt gått igenom efter ett halvår, så flyttade vi ihop.
Det var min nuvarande man som peppade mig till att börja köra lastbil igen. Han tycker det är roligt att vi har samma yrke och han behöver ju inte förklara så mycket, inte jag heller för den delen. Vi förstår varandra dubbelt kan man väl säga.
Så vår första sommar ihop behövde jag ett sommarjobb och fick genom min nuvarande mans kontakter ett vikariat hos en åkare vars chaufför skadat handen i ett slagsmål. Och upptäckte att det var roligt att köra igen. Jag var då ganska ensam som tjej att köra lastbil i hamnen i Göteborg. Det var bara killar som jobbade där och som körde lastbil. Dem flesta tyckte det var roligt när det kom en tjej och körde in containers i hamnen.
Nu jobbar det ju rätt så många tjejer därute med att köra containers till och från hamnen. Ingen lyfter ens på ögonbrynen längre. Men kommer man ut på ”landet” är det en helt annan sak. När jag säger att jag kört lastbil till och från i nästan fjorton år så blir dem flesta ganska förvånade.

Dum i huvet?

Jag försökte i sex – sju år sedan att få ett jobb i tidningsbranschen eller på något förlag, eftersom jag har en utbildning som informationsproducent – men jag hade ju ingen erfarenhet och min ålder gjorde inte saken lättare.
Plus då det faktum att jag kört, och fortfarande kör, lastbil! Förstår fortfarande inte hur dem tänker när dem tror att man är dum bara för att man kör lastbil. Det är ju ett ganska krävande yrke – både fysiskt och psykiskt, med tanke på trafiksituationen i Göteborg speciellt. Stort, tungt fordon och medtrafikanter som inte har någon som helst respekt varken för mitt fordons storlek, vikt eller för trafikreglerna, plus stressen med tidspress och att planera sin körning och ha koll på färdskrivare och arbetstid. Har man dessutom last, ska man ju se till att den är rätt förankrad och placerad. Det är ju inte bara att ”köra” eller hur?!

Permanent yrkesval

Nu kör jag ju lastbil – igen – nästan på heltid. Jag trivs bra och har en bra bil att köra med plus omväxlande arbetsuppgifter. Drar ju allt – trailers, släp, dollys och linkar. Jag kommer hem varje dag i lagom tid, så jag kan vara med min man och mina barn. Mina kunskaper som ”grafiker” använder jag som redaktör på Queen-sidorna och hundtidningen jag är redaktör på. Så numera är ju lastbilarna mitt yrke och jag ser mig som yrkeschaufför. Drömmen om att få skriva på heltid finns väl fortfarande, men jag har inte tid som det är just nu.
Och bananskalet utvecklades till att bli ett permanent yrkesval och jag lär väl fortsätta köra lastbil ett bra tag till?

Kör lugnt och var rädda om er alla ni som kör därute!
Maria