Från norr till söder
Här stod vi nu samlade för att genomgå den första delen av utbildningen, teambuilding, ett sätt att lära känna varandra genom att genomleva ett antal kluriga aktiviteter med gruppen.
Vi visste inget om varandra. Varken namn, ålder eller vart någonstans i landet var och en kom ifrån. Jag – som bor i Habo – visade sig vara den av oss som bodde närmast, endast sex kilometer från Bankeryd.
Nu var det dags
Snart hade vi fått tilldelat oss våra rum där vi skulle sova tillsammans i grupper om 4 -6 personer i våningssängar. Och nu var det bara att dra på sig träningsoverallen – för här skulle ”byggas team”.
Vidablicks instruktör Alex var med oss vid varje station, på övningsbanan. Han uppmuntrade oss, gav instruktioner och var väldigt glad och positiv.
En av de första ”utmaningarna” var att inte säga ”du” till varandra. Syftet var att försöka memorera varandras namn. Och det är lättare sagt än gjort, kan jag tala om.
Därefter följde fler övningar i både stora och mindre grupper. Tillsammans bildade vi ett bra lag där alla hjälptes åt – och lyssnade på varandra.
Tips från coachen
Det gällde att tänka till när vi kom till en ny station med ett nytt ”problem”. Vi lärde oss ganska snabbt att det enklaste sättet att lösa uppgiften var att lägga lite tid på att kommunicera med varandra. På så sätt kunde utföra övningen på ett bra och säkert sätt, men även snabbt.
Viktigt, eftersom vissa övningar skulle genomföras på tid.
Till en början misslyckades vi med det mesta. Men vi gav inte upp och så småningom, med vissa tips från ”coachen”, kunde vi slutföra våra uppgifter.
Receptet till framgångarna låg i orden ”lyssna”, ”kommunicera”, ”samarbeta” och ”hjälp varandra”.
Samarbetsövningar
Några exempel på uppgifter som vi skulle lösa var att fem personer skulle snurra en rockring på sina pekfingrar. Ringen skulle sedan sänkas ner mot marken – och det ska jag säga – detta löser man inte på egen hand. Vi hade helt fel teknik från början men löste det så småningom genom att lägga upp en gemensam taktik.
I en annan övning skulle gruppen ha på sig ögonbindlar och göra en fyrkant av ett långt rep. Det här resulterade i många skratt vill jag lova. Men eftersom vi nu hade jobbat ihop under en hel dag, löste vi uppgiften ganska enkelt.
”Smashen”
Det jag med skräckblandad förtjusning minns bäst från dagarna på Vidablick är höghöjdsövningarna. Här talar vi verkligen om konsten att utmana sig själv.
Endast din egen förmåga och/eller rädsla begränsar dig i den här typen av utmaningar. Det blev dessutom två höghöjdsövningar för vår grupp.
Med instruktörshjälp, säkerhetslina, säkerhetssele och hjälm skulle vi genomföra ”smashen”. Smashen innebär att deltagaren ska försöka ta sig upp på en nio meter hög stolpe och sedan balansera på toppen av den. Inte helt lätt eftersom stolpen svajar rejält där uppe.
Därefter ska du ha tillräckligt med mod att kasta dig rakt ut i luften och slå till en säck som hänger framför dig.
Jag, som alltså lider av höjdskräck, insåg ganska tidigt att detta inte var någon övning för mig. Jag klättrade upp på stolpen, men sedan klättrade jag ner igen?
Når nya höjder
Nästa övning på hög höjd var ”höga bommen”.
Höga bommen ligger horisontellt åtta meter upp mellan två höga tallar. Deltagaren ska klättra upp och balansera över en tio meter lång, rund bom. Även i det här fallet med säkerhetsutrustning. När man sedan skulle ner kunde man välja att sakta firas ner eller falla fritt.
Jag tog mig sakta men säkert upp de åtta metrarna. Trots att mina fötter ”vägde bly” fick de fotfäste. Och till slut stod jag på en plattform högt där uppe. Usch det kändes väldigt osäkert.
Mina gruppkamrater supportade mig – så även instruktören.
Det kändes väldigt ovanligt för mig att vara så högt uppe i luften, men jag bet ihop och sa till mig själv, ”kom igen du fixar detta”. Med långsamma steg tog jag mig så småningom över den tio meter långa bommen. Jag klarade det! Man kan faktiskt klara av mer än man tror! Det vet jag nu?
Sensmoral
Dagarna på Vidablick lärde mig bland annat att vi alla har unika egenskaper, som gör att vi kan klara vad som helst. Men nyckeln till framgång är ”samarbete”, något som jag tror gäller allt vi gör i våra liv. Inte minst i våra yrkesliv – och kanske framförallt i trafik- och transportsammanhang.
Mari Berglund
