Till en början var det jätte roligt, vi fick styra själva och ingen chef som lade sig i. Ja, det är klart en transportledare som gav oss uppdrag och styrde körningarna men det var man ju bara glad för. Vi har en dragbil som vi delade på till att börja med och det va ju jätte roligt förutom kanske familjelivet, då vi endast möttes i dörren på lastbilen. Barnen tyckte det var konstigt att mamma och pappa aldrig var hemma samtidigt. Men pengarna rullade ju in och ju mer vi körde ju mer pengar kom det in. Pengar gör en ju lycklig eller ??? Men ju mer pengar vi körde in ju mer utgifter fick vi, det vill säga högre omkostnader på lastbilen med bränsle, slitage mm.
Jo det rullande på och allt va jätte roligt tills den dagen lågkonjunkturen slog till fast. Den va dock inte så märkbar i början för då tyckte jag mest bara att alla pratade om hur jobbigt det började bli, men vi rullade på för fullt. Det blev inte märkbart förens ett halvår senare när plötsligt alla körningar var borta eller ja, inte helt, men vi sysselsatte bara gubben och endast halvdagar. Ibland kändes det som det var dyrare att starta lastbilen på morgonen än att låta den stå. Resultatet av detta blev att jag var arbetslös och gubben var hemma alldeles för mycket. Ja, det va ett faktum vi skulle skilja oss. Känslorna va slut eller ??? Vi skaffade oss varsin lägenhet, hade barnen varannan vecka och mitt i detta fick jag panik … Vad ska jag göra?? Vad ska jag jobba med ???
Jag startar eget, en lots firma, ja det gör jag. Skatteverket nästa och så blev det Lindas Lots himla bra eller kanske jag borde ha lärt mig av misstaget redan? Att ha eget företag innebär jobb dygnet runt, det visste jag redan, men man kanske inte är så smart ?
Jag började hyra ut mig som chaufför, körde Göteborg på nätterna med link och trailer och det fungerade varannan vecka då jag inte hade barnen, de veckorna jag var mamma fick jag snällt stå över, det kunde hända att jag fick lite dagskörningar men det var inte varje dag. Jag sökte extra jobb och började jobba på Örebro flygplats på fraktavdelningen. Ett jätte roligt jobb, vi lastade flygplan, lossade lastbilar, sorterade gods och mycket mer. Ett jobb som jag fortfarande jobbar en del timmar på och hoppas aldrig att jag behöver sluta med för det är fascinerande att vara i dessa stora farkoster och lasta och veta att det kommer till nytta i nått annan land i världen. Men mer om det i nästa krönika kanske för det finns mycket jag skulle kunna berätta om det.
Det kändes som jag började få ordning på mitt liv men det va något som fattades och det var då jag och min man kom på att vi faktiskt pratade med varandra igen. Så som man ska göra, inte gå och tiga och sura hela tiden. Det var ju så här det skulle vara, det va inte känslorna som var borta men den ekonomiska situationen och känslan att inte räcka till, inte ha jobb så det räckte och allt det hade tagit överhanden så vi stängde ute varandra. Många långa diskussioner senare bestämde vi oss för att flytta hem till huset igen som vi inte hunnit sälja. Lastbilen började rulla på lite mer igen och jag hade ju inkomst från ett annat håll med så det kändes lättare.
I dag jobbar jag halvtid på kontoret hos Grönlunds Trafikskola i Örebro och vi utbildar C och CE chaufförer, jobbar fortfarande kvar på timmar på Örebro flygplats och kör lastbil så fort jag hinner. Det blir en del resor till Norge och till Göteborg emellanåt.
Angående att ha eget så rullar åkeriet på, men vi kom långt efter och det återstår att se om vi hämtar upp oss eller inte men jag kan ju tycka att anställd är inte så dumt att vara ändå. Man har sådan trygghet i att vara anställd och känner inte samma press som man gör när man driver eget men det finns en tjusning i att vara egen också helt klart. Men utan att låta för nedvärderande tänk två gånger innan ni startar eget det kanske går jätte bra vilket det oftast säkert gör men jag har en annan erfarenhet.
Hoppas ni alla kör lugnt där ute på vägarna och jag ser fram mot att träffas runtikring landet i sommar!
Linda Lindblad
