En fin höstkväll fick jag en körning till Karlskrona. Jag skulle ner och lossa en torpedbana i Örlogshamnen. Jag lastade och knappade in adressen i min GPS och drog iväg.
Allt rullade på fint tills jag kom fram, då stämde ju självklart inte adressen. Klockan var 23.30 så det fanns ingen att ringa till och fråga.
Men jag skuttade in på första mack som dök upp och frågade om en vägbeskrivning. Den rara killen i kassan plockade fram en karta och började rita och förklara, haha superlätt, tänkte jag. Jag skulle fram till en mur, runda den åt höger och sen skulle infarten vara där. Tyvärr sa han fel, det var åt vänster jag skulle åka, men visste jag ju inte då, så med kartan i handen studsade jag glatt ut till bilen och drog iväg.
Jag kom fram till muren och där bredvid fanns en stor grusparkering. Så här i efterhand kan jag ju tänka att, stanna där och sova, hade ju varit en ganska smart idé, men icke. Jag skulle ju självklart hela vägen fram till infarten, så jag fortsatte runt muren och uppför en liten backe. Högst upp var det en pytteliten vändplan, hur gör jag nu? Jo, istället för att backa tillbaka ner så trodde jag i mitt stilla sinne att jag skulle kunna vända där uppe. Jag vände runt och kom ut lite på gräset och sen tog det stopp, jag satt fast.
Framför mig hade jag då muren, snett framför mig en båtkärra, rakt bakom mig en bil och några buskar, snett bakom mig ett stup ner i havet. Jag försökte att komma loss men grävde mig ju bara djupare ner i gräset. Då utbröt paniken, så storgråtande ringde jag min käre far kl 00.30.
Han får ju också panik och tror att jag kört av vägen, men jag lyckas att förklara att jag inte kört av vägen men däremot fastnat uppe på ett litet berg.
Efter en diskussion om varför jag trasslat mig upp där, så hjälper han mig så gott han kan, först genom att förklara hur jag ska komma loss ur gräset och sedan genom att ringa och ta reda på vem som ägde bilen och se om de kan komma ut och flytta på den. Den stackars ägaren var på semester i en annan del av landet och kunde inte hjälpa till. Men jag kom på iden att jag kanske kunde flytta på båtkärran för hand och mycket riktigt gick det.
Så efter några försök så kom jag loss, det kändes då som den lyckligaste stunden i mitt liv. Jag körde ner igen och parkerade på grusplanen, vilket jag skulle ha gjort när jag först såg den. Efter ett par timmars sömn så gick jag upp, ringde numret på fraktsedeln och fick en lite bättre förklaring till infarten. Jag fick ett antal samtal under dagen från mina gulliga kollegor som självklart ville retas lite med mig. Slutet gott allting gott.
Tyvärr lärde jag mig inte något av detta missöde, utan gör fortfarande sådana här små icke genomtänkta saker.
Maria Beuthan
