Att kliva in i C-hallen på Elmia gjorde att man förflyttades tillbaka i tiden – flera årtionden. De fina gamla veteranlastbilarna ger en helt annan känsla än de nyare som idag rullar på vägarna – och man nästan önskar att man levde då.

Nu är det i och för sig inte bilarna som jag i första hand tänker på, det är Mari Berglunds fina föredrag om åkarkvinnor under åren 1940 – 1970.
Jag måste erkänna att min nyfikenhet var stor. Jag erkänner direkt, jag trodde inte att dessa kvinnor någonsin funnits.

Jag bänkar mig hos alla de andra i publiken som slutit upp och möts av en bild på tv-skärmen bakom Mari. En bild som föreställer på ”Mjölk-Birgit”, som sitter på sitt lastbilsflak på några mjölkkannor.

En underbar svartvit bild som bokstavligt talat får nostalgin att klappa till mig på kinderna. Omgivningen runt Mari är ”klädd” med tidsenliga bilder och självklart så har hon klätt sig i tidsenliga kläder dagen till ära.
Till detta bjuds vi även på kaffe i koppar från 50-talet med tillhörande ”Radiokaka”, på Maris vis.

Mari berättar att kvinnorna ofta jobbade på kontoret i sina mäns företag, för att sedan ta över driften av företaget när männen antingen gått bort eller ryckt in för att göra militärtjänst. ”Mjölk-Birgit” började redan som 15-åring i sin pappas åkeri och körde mjölk ända fram till 50-talet, då hon gick över till stolpbil.

Man kan tänka sig att det var svårt som kvinna att köra lastbil på den tiden, men Mari förklarar att kvinnorna blev väl bemötta. Bönderna som Mjölk-Birgit körde för älskade henne. 

Om man tänker tillbaka på hur det var förr så var ju kvinnorna av tradition väldigt bundna till hemmet – allt medan männen arbetade. Så hur klarade dessa kvinnor av att dels sköta åkeriet – dels hemmet?
En lösning var så klart att barnen helt enkelt följde med i lastbilen och Mari visar en väldigt charmig bild på just det.

Tänk att ha hela familjen med sig samtidigt som man jobbar, måste ha varit väldigt mysigt. Eller jobbigt..!?

En annan kvinna som Mari berättade om var Viola, som jobbade i sin mans företag, Arne Anderssons Åkeri. Viola styrde företaget med järnhand samtidigt som hon tog hand om familjens fem barn.

Hon tog senare även körkort för lastbil, för att på så sätt kunna hjälpa till ute på vägarna.
1991 gick mannen bort och hon fortsatte att i samma anda driva företaget med sönerna.
Åkeriet har idag bytt namn till Västgöta Gods och Viola har än idag, 74 år gammal, ett finger med i spelet.

Att lyssna på Maris föredrag får mig att inse att dessa kvinnor är föregångarna till det vi är idag. De var de riktiga ”Queen of the road”.