Färden flöt sedan vidare in i ett soligt Norge, som bjöd på fina vägar. Trots att det på sina ställen låg tunna skikt av snö på skuggiga platser.
En sista paus innan Oslo på en Statoil-mack i Akershus, där jag till min stora glädje fann något för oss vägfarare. Truckers Club! Där kan vi chaufförer få tillgång till eget krypin med dusch och andra bekvämligheter via ett kort som vi på årsbasis betalar 1 000 norska kronor för. I Norge finns ett flertal mackar som är anslutna till denna ”klubb”, där vi dessutom också ibland får andra fördelaktiga erbjudanden.
Efter att ha kört vilse i Oslo, trots bra vägbeskrivning, lyckades jag till slut ta mig fram till Norges Varemesse i Lilleström där mässan hölls. Ja, jag vet, jag ska inte köra Norge!
Jag lyckades få en bra parkering och efter lite trixande även betala för platsen.
Med raska steg, tog jag mig in på mässan och började genast fotografera alla bilar. Även om jag till 99.99 procent höll mig på lastbilssidan, fick jag faktiskt även några foton på en liten häftig ”hot rod”. Den påminde så klart om en lastbil…
Efter att ha vandrat runt några varv i utställningshallen, sökte jag till slut upp vår egen ”Queen of the Road”-tjej Eli Nitteberg och hennes Peterbilt, med ”Thin Lizzy”-inspirerad motivlack.
Förra året tog Eli hem fyra priser på mässan för sin utställningsbil, som hon ibland kör med till butiken, bara för känslan av att få köra den. Den är nämligen inte tillåten att gå i trafik i Norge på grund av längden.
Eli lovade, att om inga hinder dyker upp så kommer familjen med både Peterbilten och ”Black Rose”-Scanian till vår utställning på Stockholmsmässan nästa år (den 10 – 11 maj).
Eli är en pratglad tjej med skinn på näsan, och vi fann ut att vi har väldigt många gemensamma åsikter om vårt yrke. Bland annat gillar vi inte att på mässor se besökande som plockar på sig saker från bilarnas utrustning, som om allt som finns på utställningsområdet är gratis. Sedan det där att många inte har förmågan att respektera de avspärrningar som finns i/på och runtomkring en del av bilarna.
Det värsta var nog när en besökare utan att skämmas tog för sig av en detalj hos Lasse Bärgarn Laröds bil. Och bara gick där ifrån. Vissa människor har inga spärrar helt enkelt.
Likaså föräldrar som utan koll låter sina barn sätta sig på ljusramper eller lyfter barnen över avspärrningarna i bilarna.
Det är en trist utveckling i utställningsvärlden.
Det ligger ofta många tusentals timmar bakom för att få bilarna i utställningsskick. Och att då som ägare/chaufför behöva passa sin bil dygnet runt för att få behålla putsen och slippa oroa sig för att dyra delar blir stulna, kan nog kännas hopplöst för många.
Nåväl, det finns naturligtvis väldigt många positiva saker med dessa tillställningar. Som till exempel när vi sitter i Eli´s rosa stolar och pratar och Live Sunniva Gladheim plötsligt dyker upp som en solstråle för att byta några ord med oss. Det är jättekul att träffa vänner från nätet i verkligheten och få chansen att dela ut kramar.
När mässan så närmar sig stängningsdags på lördagen så dyker en man med plåster på huvudet upp. Det visar sig vara en god vän till Eli, som natten till lördagen blivit tvungen att lägga sin blott en månad gamla Volvo i diket för att undvika en frontalkrock med en annan lastbil. Han hade sin fru med på resan och hon var den som råkade värst ut. Men båda överlevde och vi håller tummarna för ett snabbt tillfrisknande för de båda. Egentligen borde killen varit på sjukan men hade, med läkarens goda minne, smitit ut för att gå på mässan.
Jag vill passa på att flika in, att en del av det jag beskriver i mina texter, är sådant som jag fått återberättat för mig i olika sammanhang.
Så, avslutningsvis, var rädda om varandra och se till att köra försiktigt i vinter på våra vägar. Olyckor kan ske när vi minst av allt anar det.
Sänder härmed mina tankar till familjerna till de två chaufförer som förolyckades för någon vecka sedan. En av dem var en medlem i vårt nätverk.
Låt oss därför, här och nu, hedra de förolyckade med en tyst minut.
Barbro ”Babs” Markström
