I år verkar inte vintern vilja släppa taget om oss. Så sent som för en vecka sedan var ekipaget ute och åkte i salt. Vi har det fortfarande så kallt nattetid att avsaknad av värme kommer att göra lack- och putsdagarna kortare än tidigare år.

Bilen ja, det känns som att det var igår vi körde den till Värthahmnen i Stockholm för vidare transport till Närpes i Finland för byggnation. Det känns som i förrgår vi körde ner den till SA Design i Göteborg när den skulle kläs inuti. Det känns inte som det var mer än en vecka sedan bi körde den till Kopperöds Bilplåtslageri och lack när den skulle lackas.

I september är det tio år sedan bilen sattes i trafik. Vår lilla bebis, som vi fått följa i princip från linan i fabriken i Södertälje till att den var klar att hämtas i Närpes i Finland skulle ut på sin jungfrutur.
Döm om vår förvåning när vi insåg att surrningsöglorna bilen fästs i båten med hade svetsats fast i ramen så det inte gick att lyfta av locket till batterilådan. För att inte tala om den ytterst lilla detaljen att NTM hade missat att bilen var bladfjädrad och att det inte gick att få av hjulen på driven och boggien på högersidan. Tittar ni efter nästa gång ni ser bilen ser ni att det är utskuret i kantlinan på höger sida just vid drivaxeln och boggieaxeln.

I sedvanlig ordning var det bråttom, bråttom med att få bilen till påbyggaren, bara för att de skulle kunna låsa in den och gå på semester. I tre veckor stod den där, i påbyggnadshallen, alldeles ensam och övergiven.
Första lasset gick från pappersbruket i Munkedal till Värmlands Folkblad i Karlstad. Innan dess hade bilen dock fått slippa onödig vikt i form av en ljuddämpare.

Nu, nästan tio år senare, ska hon helst alltså blänka som om hon var ny innan påskhelgen är över.
Utmaningar är bra, de skärper sinnet sägs det.