Från att ha suttit i lugn och sansad takt, med lassena körda i rätt tid, med eftermiddagsplaner, nyligen talat med både transportledare och chef. På väg med ett ytterligare ett lass och ett leende på läpparna så hände det där som inte fick hända.
För stunden var det en chock. Jag hade ingen aning om vad som hände. Förstod inte varför. Anklagade mig själv samt inbillade mig att jag skulle bli av med både körkort och jobb.
Det som hände var att jag i nästintill parkeringsfart kröp in i en rondell när jag känner hur hela alltihopp lutar, välter och jag flyger åt andra sidan utan en chans att hinna klamra mig fast eller få stopp på lastbilen. Ena stunden sitter jag och kör, i nästa sekund ligger både jag och mitt ekipage upp och ner. Jag ligger och skriker och gråter på marken när jag inser att jag är fastklämd under hytten och hur mycket jag än kämpar så kan jag inte förändra faktan att jag sitter ordentligt fast.
Man kan tänka sig att ens första tankar ska bli: Shit, hur mår jag, kommer jag överleva, kommer någon hjälpa mig? Komiskt nog var min första tanke: Shit vad ska chefen säga, han kommer bli jättearg över lastbilen, polisen kommer dra mitt kort och mitt arbete sparka mig. Från ett leende låg jag plötsligt i tårar på marken fastklämd under min egen lastbil. Det var det mest patetiska jag någonsin varit med om. Ironiskt och hemskt.
Jag kunde inte förstå att det var sant. Känslan när jag låg där var hur jag skulle få amputera armen, hur naket och pinsamt det var att hela världen kunde se mig ligga där förstörd i en katastrof. Känslan av att ha misslyckats.
Tyngd är en sak när du bär något, när du gymmar. Men ingen vet vad verklig tyngd är på riktigt. Tyngden och smärtan jag hade medan jag låg mosad under lastbilen är en känsla som slår alla smärtor jag någonsin upplevt, få kan förstå hur ont det verkligen gjorde. Jag hade som tur var flera vittnen bakom mig. En bilist som blev vittnet inför polisen. En annan stackare som jobbade på macken en bit bort som alltid brukade se mig åka förbi med mina dagliga jobb som för stunden var på väg ut för att slänga soporna när han fick sig denna fasansfulla olycka uppspelad mitt framför ögonen.
Bilisten satt med mig och försökte lugna mig samtidigt som räddningstjänsten tillkallades. Jag var otrevlig och nästan elak. En reaktion i chock när du inte kan kontrollera situationen. Men jag är honom djupt tacksam som hjälpte mig till en snabb lösning.
Räddningstjänsten kom. Tog fram luftkuddar samtidigt som jag fick svara på en massa frågor som jag just då ansåg dumma då jag bara ville få bort allt som låg på mig. Man fick upp lastbilen och konstaterade att jag hade en bruten handled och var blåslagen och chockad.
När ambulansen kom slet jag åt mig min arm och betedde mig först som ingenting tills att sjukvårdarna förklarade för mig hur allvarligt detta var och fick in mig i ambulansen där jag bröt ihop och ringde chefen i panik med tårar i ögonen och en röst som inte ens höll. När jag snyftade fram orden att jag skulle förlora jobb och kort lugnade han mig med ett skratt att det var helt bortom sanning och att jag skulle hoppa in i ambulansen istället låta dom ta hand om mig och sedan träffas vi istället på sjukhuset.
Jag minns inte så mycket mer än att vi körde i ilfart, sjukskötarna tjatade om hur vacker jag var och frågade om jag sett mig i spegeln vilket jag inte hade. När jag tog mig en titt möttes jag av ett blåslaget ansikte och förstod varför alla var så trevliga. Jag möttes av min omtänksamme chef och min familj som blivit tillkallad av chefen.
Mycket spekulationer, rykten, gissningar, analyseringar och utredningar gick. Nu i efterhand har jag fått veta att det inte var mitt fel överhuvudtaget. Med både färdskrivare, polis, vittnen och mitt rykte som chaufför som kunde man inte sätta ett fullspikat svar men ett ungefärligt besked som innebar att det var en blandning av ”icke fungerande/slitna” bromsar på släpet som kom och sköt på lastbilen som i sin tur var fullastad med en hög container som gissningsvis av andra var fellastad ihop med att polisen fann olja i rondellen/de var halt, samtidigt som även rondellen var felbyggd. Vilket allt tillsammans blev en för stor påfrestning för ekipaget att hålla sig på vägen.
Det har varit massor av läkarbesök, akutinåkningar, rehabiliteringar, operationer, samtal, övningar, träning och tillbaks bakom ratten. Jag inbillade mig själv att allt var över den där dagen. Att jag skulle dö eller bli handikappad livet ut. Att min tid i denna bransch var över. Trots mina unga dagar, mitt stora intresse och min noggrannhet som chaufför. Men jag har suttit i olika körningar, lastbilar på samma företag i 2,5 år och även extrajobbat åt andra sedan dess och trots att jag har en del ”men” som att det känns som jag ska välta varje gång jag svänger/rundar något (eftersom jag inte kunde kontrollera situationen eller på något sätt styra upp den), problem med smärta och en massa ärr så sliter jag på som alltid.
Många får en rädsla för livet och vågar aldrig återgå. Själv har jag blivit starkare, erfarnare, mer medveten, större respekt mot yrket samt fått en inblick i vad som kan hända, vad det är att kämpa sig tillbaks. Jag har blivit mer rädd om livet, insett att även om jag har permanenta skador på armen så sitter den faktiskt där och fungerar någorlunda normalt och på sikt kanske fullständigt.
På sjukhuset är jag känd som den tuffa lilla tjejen som varit med om en fasansfull resa få skulle överleva och gick därifrån mirakulöst med hopp om framtiden och en ball historia att dela. 6:e mars 2013 klockan 09.40 förändrades mitt liv.
Då kände jag mig som en förlorare och var rädd att förlora allt. Idag vet jag att jag är en vinnare. Jag var med om en brutal olycka, överlevde och fick en andrachans och idag är jag en av er andra TRUCKER-BRUDAR ute på vägarna!!