Detta jobb hade jag fått hintar om flera gånger långt tidigare men bara skrattat bort det med ”att det där är nog det sista jag skulle göra” samtidigt som alla som gjorde det hade min fulla beundran.

Men så hände det en dag när jag stod och tankade upp min lastbil, min vän rullade in och skulle också tanka. Jag blev glatt överraskad för vi hade nämligen aldrig träffats, bara haft Facebook-kontakt. Nu fick jag chansen att se vad det hela verkligen handlade om och lovade att följa med en dag och känna in om det kunde vara något för mig.

Det passade egentligen ganska bra eftersom jag var så utled på det jag höll på med och min vän var så himla säker på att det var ett perfekt jobb för mig. Man tjänade mycket pengar och var aldrig hemma.
Tja, att följa med kostade ju inget och var ju inte bindande så vad kunde gå fel liksom.

Det var med bävan jag sa upp mig och tackade ja till det nya. Chefen på gamla jobbet önskade mig gott lycka till och tyckte det var roligt för han visste exakt vad det handlade om.

Min nya chef däremot var nog ganska skeptisk till en början. Dom hade ju aldrig tidigare haft en kvinna anställd där. Jag var rookie och var inte heller helt purung. Han fick helt enkelt lita på min vän som gick i god för mig. Jag hade ju trots allt kört i 30 år och aldrig råkat ut för något värre än krossade backspeglar i stort sett.

Det var min vän som styrde och ställde med det mesta. Positivt för mig eftersom han var en perfekt och tålmodig läromästare. Dock inte särskilt populär bland gubbkärringarna som varit där sen antiken.

Inlärningsperioden var intensiv, kul, intressant och jävligt jobbig. Jag ifrågasatte väl mig själv från dag två om jag riktigt visste vad jag höll på med. Men jag fick så mycket beröm och klapp på axeln av samtliga trots att de i början gnydde och var misstänksamma till min insats.
Det var bara att bita ihop och ta till sig de knep och trix jag fick och kämpa vidare.

Efter en vecka blev det smil och fjäsk från en del, men det genomskådade jag ganska fort. Och när jag efter relativt kort tid fick ta mig an lite längre resor, om än i följe till att börja med, då började det bli grinigt och skitsnack på riktigt.

Men vad gjorde det. Trots att jag inte var riktigt lika snabb som dom andra vann jag ändå förtroende och gillande hos kunderna och därmed även hos min utländske chef. Alla sa att det tar fem-sex månader att komma in i jobbet så jag tog det lugnt och försiktigt. Minsta lilla slarv kunde bli väldigt kostsamt, så jag gick på säkerhet.

Alla gillade det utom gubbkärringarna när det började märkas att jag dessutom var trevlig och omtyckt av kunderna. Nu var det ju inte precis alla som var emot mig, men i alla fall hälften. Jag tror att det var tufft för dom att inte få ha sin arena för sig själv.

Månaderna gick och jag blev mer och mer säker och bra på det jag gjorde. Jag fick fantastiska resor och klarade mig på egen hand. Det var tufft och intensivt och jävligt roligt. Och det var en märkbar skillnad på lönekontot.

Chefen var nöjd och vi hade en bra dialog. Ändå märkte jag att trots att dom flesta som hade jobbat ihop i så många år inte gillade varandra särskilt bra. Det var mycket skit som hängde i luften.

Så litet företag och så mycket onödigt skit som ingen tog tag i. Det skvallrades hejvilt till chefen som skulle ha enskilda samtal i tid och otid. Dagisnivå och dåligt chefskap. Om nu någon tror att chefen var bra och perfekt kan jag bara säga att han var långt därifrån.
Egentligen undrade nog dom flesta, även bland kunderna, hur han hade kunnat få den positionen för han hade ingen kunskap eller kännedom om lastbilar och åkeri.

Som jag sa innan, min vän styrde upp det hela. Tack och lov.

Min provanställning började gå mot sitt slut och jag hade inte fått höra något negativt som kunde oroa mig. Vi fick sommarpresenter och löften om en lovande framtid och allt det där. Jag kände mig rätt säker i sadeln och njöt av tillvaron.
Det enda jag inte hann med var att träffa vänner för i ärlighetens namn var det inte mycket ledig tid utöver det som kör- och vilotiderna krävde. 24:or och 45:or där man hamnade liksom.

Vad jag inte visste om var att min vän hade begärt tjänstledigt på obestämd tid. Han hade släppt taget om mig när jag blev självgående så att säga och vi pratade inte så mycket om det inte hade med själva jobbet eller utrustningen att göra.

Men de yngre grabbarna, varav några redan var där och några som kom efter mig, alla handplockade, hade koll på läget. Ingen sa något till mig om det och vi hade väl inte heller så stort utbyte av varandra mycket på grund av åldersskillnaden. Vi gjorde våra jobb helt enkelt.

En förmiddag då jag jobbade på hemmaplan ringde chefen och undrade om jag hade tid för ett litet snack. Javisst, självklart. Solen sken och det var ett fantastiskt sommarväder. Veckan innan hade jag fått min sommarpresent så jag var ju ganska säker på att det var en fast anställning vi skulle prata om.

Han kom och vi tog en promenad runt området och småpratade om ingenting egentligen när han plötsligt frågade hur jag mådde. Lite förvånad svarade jag att jag mådde skitbra, lite trött kanske som de flesta som legat ute länge.
Då såg han på mig och sa att kollegorna klagat på att jag var både lat och slarvig och att jobbet kanske trots allt inte passade så bra för mig.

Jag hade inte blivit mer chockad om han hade gett mig en rak höger utan förvarning. Jag hade inte alls sett det komma. Vad i helvete var det som hände?

Han såg naturligtvis att jag inte tog det så bra och underströk med att jag gärna fick jobba provtiden ut och att jag kunde ringa och prata med honom precis när som helst.
Jag bara gapade.

Till slut fick jag fram att ingen hade på något sätt antytt till mig att jag gjorde något fel, vilket han påstod att de hade sagt. Vad är det för kärringkollegor undrade jag. Jag sa att kanske borde han sammankalla oss alla för ett möte där de fick se mig i ögonen och säga vad de hade på hjärtat.

Men det var tydligen ingen bra idé, han litade på dom. Och jag visste att han visste att några hade gjort bort sig grundligt men det hade han tydligen överseende med. Jag tror idag att han inte vågade annat.

Jag skulle ha gett mig iväg på en längre resa samma kväll men jag tackade för mig där vi stod och sa att han kunde åka iväg själv och dra åt helvete med sitt jävla chefsjobb och själv kanske fundera över om han var så bra som han tydligen trodde.

Inte heller kunde jag låta bli att liksom nämna att även kunderna var förvånade över hans plats på stolen.
Han blev stum och jag gick därifrån och tog mitt pick och pack och åkte hem.

Det dröjde inte många dagar innan sanningen uppdagades och det var faktisk några som var ledsna och förbannade över att det blev så. Jag fick även tips från en kund att söka på ett annat välrenommerat företag som också jobbade för dom. Och det visade sig att gubbkärringarna inte var så där otroligt populära som dom själva ville tro. Dom har nog helt enkelt varit där för länge.

Vad beträffar jobbet jag hade så visade det sig att den dagen ungtupparna fick höra att min vän skulle ta tjänstledigt, såg dom sin chans att putta ut mig och få in sina kompisar istället.

Jag har hunnit med en del ställen genom åren och alla arbetskamrater har väl inte alltid varit direkt charmiga, men aldrig före eller efter detta jobb har jag blivit så grisigt behandlad.

Det tog en tid att smälta det och verkligen rannsaka mig själv. Till slut kunde jag ändå bara komma fram till en sak – jag var för bra för dom och jag skulle helt enkelt inte vara kvar där.

Jag är bra det vet jag. Det är Du och Ni också, tvivla aldrig på er själva. Gubbkärringar är det synd om, dom har inte bättre förstånd och dom förtjänar inte oss Queens i sin krets.

Ha det bäst, kör vackert och var rädda om er,
Catherine